Tack alla ni besvärliga!

 ”Kom alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila” säger Jesus till oss (Matt 11:28). Men jag tror också att han säger: ”Kom alla ni som orkar bära lite mer, som orkar ställa till det lite för er själva och andra för att världen ska leva!”.

Jag läser Ulrika Knutssons fina bok med titeln Den besvärliga Elin Wägner och känner mig stärkt. Tack alla ni som orkat och orkar kämpa! Tack ni kvinnor som banat vägen för jämställdhet, jämlikhet och fred. Det har sannerligen inte varit lätt och kommer troligen inte vara det framöver heller. Att som kvinna göra sin röst hörd i det offentliga samtalet och ställa tydliga krav var då, liksom idag, förenat med att inta en utsatt position. Ändå har så många orkat vara just besvärliga och jag tror att det behövs i dag, likaväl som någonsin innan. Det smidiga, utjämnade, diplomatiska har förstås sin tid och plats – ingen orkar allt och hela tiden- men tycks ofta tjäna makten och våldet trots höga och goda ambitioner till det motsatta.

I Knutssons bok om Elin Wägner (1882-1949) läser jag om en kvinna med enastående begåvning och fördelen av ett ekonomiskt tryggt liv som använder allt hon har för kvinnosakens, den fria kärlekens, fredens och miljöns skull. Och som gjorde det med sin tro som grund, en tro där fredstanken blev så viktig att hon hittade hem i Vännernas samfund (Kväkarna) och deras radikala pacifism.

Tillsammans med de andra i Fogelstadgruppen (Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren) kämpade Elin Wägner mot sin samtids förtryckande strukturer. Fogelstadgruppen såg att kvinnor behövde kunna ta politiskt ansvar och öka sitt inflytande både i det egna livet och i samhället. För att kunna det behövde de utbildas i medborgarskap. Därför grundade och bedrev gruppen folkbildning vid Den kvinnliga medborgarskolan och genom tidningen Tidevarvet. Det var mycket jobb och slit och gruppen kämpade också med varandra och sina relationer. De var inte en homogen grupp där alla hade samma politiska eller privata bevekelsegrunder, de var av olika åldrar och bakgrund och det kunde i perioder bli intensiva interna debatter och strider. I vissa frågor var de kanske naiva i all sin välmening och pacifism. Ändå fortsatte de och åstadkom mycket, inte minst den besvärliga Elin, som ibland pressade sig till bristningsgränsen i det viktiga arbetet.

I våra tider ser jag att de teman jag skrivit om ovan är akut aktuella: att utbilda i demokratiskt engagemang och medarbetarskap och att orka kämpa med varandra för den goda sakens skull. Orka engagera sig helt enkelt! Det är fortfarande många som engagerar sig på sin fritid i olika föreningar, genom idrott, barns aktiviteter och en mängd kyrkor och samfund. Detta civilsamhällsliv är en absolut väsentlig del för ett demokratiskt samhälle. Samtidigt är det många unga som inte vill binda sig till det långsamma demokratiska arbetet i styrelser, politiska partier eller kyrkor. En del av den 68-generation som idag är pensionärer verkar ha tappat lusten för samhällsengagemang och av oss som är yngre medelålders, är upplevelsen av livet som ett pussel att klara av ständigt närvarande.

Ja många är de som längtar efter vila och finner sin främsta tröst hos Gud, som inte kräver några prestationer för att innesluta i sin nåd. Det är som det ska, jag vill inte ta ifrån en tyngd medmänniska hennes vila i Gud eller lägga sten på börda. Samtidigt har kyrkan som helhet ett uppdrag som sträcker sig utöver att erbjuda återhämtning för trötta själar. Kyrkan har ett uppdrag att vara Guds händer och fötter i en splittrad och våldsam värld där allt det som ska skydda och värna det sårbara människolivet – demokrati, mänskliga rättigheter- är på tillbakagång. Kyrkan behöver träda in och fram i en värld där passivitet och känsla av

meningslöshet är de destruktiva krafternas bästa vän. Och kyrkan är inget annat än du och jag, det är våra händer som Gud behöver.

När jag läser om Elin Wägner och de andra kvinnorna i Fogelstadgruppen har jag svårt att inte bli en smula nostalgisk inför en tid då man trodde så mycket på framtiden och på möjligheten att åstadkomma saker gemensamt. Där möjligheterna att förbättra både för världen i stort och för enskilda kvinnor tycktes finnas och värda att ta ansvar för, lägga tid, engagemang och en del slit för. Jag längtar efter bråkiga medsystrar som vägrar ge upp, som vågar vara just besvärliga, obekväma, omöjliga att tysta. Visst finns ni där ute?

Vill du läsa boken? Den finns som inbunden, pocket, E-bok. Sök efter:

Ulrika Knutsson Den besvärliga Elin Wägner. Lund:Historiska media, utgiven 2020, 2022.

Lotta Torstensson, präst i Svenska kyrkan och medlem i SE