Har kvinnor tillgång till en kunskap om livet och lidandet som män saknar? Är det därför mäktiga män ännu idag startar krig? Krig där barn och kvinnor alltid tycks bli de som drabbas i störst utsträckning. Krig där de som har svårast att fly – de som är fysiskt svagare, mer socialt utsatta och genom barnafödandet utlämnade åt sina kroppar – blir de som i den mest absoluta betydelsen får bära krigets lidande. Är det på grund av kvinnors utsatthet för våldet och förtrycket som det funnits fler kvinnor än män i kyrkan, från urkyrkans tid, liksom idag? Och kan fysiskt lidande ge insikter som leder till en slags fördjupad teologisk kunskap? Dessa frågor rör sig i mig i en tid där våldet i världen breder ut sig och jag själv samtidigt ska gå igenom en operation för att slippa viss fysisk smärta. En trasig höft har länge gjort det svårt för mig att gå ens korta promenader. Den har hållit mig vaken om nätterna och sänkt mitt humör och min livskänsla. Men den har också fått mig att se andras kassa knän och ledsna leder på ett annat sätt. Att under lång tid bära fysisk smärta är både tärande och något som kan vidga blicken för hur andra har det. När kriget i Gaza bröt ut och människor på kort tid uppmanades att förflytta sig från norra Gaza till så kallade säkra zoner längre söder ut, blev en av mina första tankar att ”så långt hade jag inte kunnat gå utan att halta och ha mycket ont”.
Jag tänker på ett annat sätt om dem som måste fly, särskilt de som är gamla eller har någon funktionsnedsättning, än vad jag hade gjort utan denna smärtans erfarenhet. Och jag tänker att erfarenheten att föda barn, och att vara den som med sin egen kropp ska hålla barnet vid liv, gör något med min förståelse av kvinnors utsatthet i krig. Jag säger inte att jag förstår hur det är att tvingas bära sitt ofödda barn genom kulregn och svältdagar, eller att jag kommit i närheten av den oro det måste innebära att vara utan tak över huvudet, utsatt för massiva bombningar och inte veta när tiden att föda plötsligt ska vara inne. Men något gör det med min förståelse att också jag i min kropp varit utlämnad åt livet, i bärandet av det nya livet, i att ge liv åt det nya livet, och i bärandet av smärta.
Samtidigt är fysiskt lidande och smärta problematiska områden inom kristen teologi, inte minst ur kvinnors synvinkel genom historien. Såväl Evas pålagda straff att föda sina barn i smärta som idealet att bära sitt kors så som Jesus bar sitt, har använts för att förtrycka kvinnor, få dem att finna sig i outhärdliga situationer. Att ”finna sig i” betyder ju just att vara kvar i något, trots att man vill därifrån, att stanna kvar, inte bryta upp från lidande och våld. Det har varit vanlig att tolka Jesu lidande på korset som det rättmätiga straff – med betoning på just själva smärtan- som den väldige Fadern i sin vrede skulle vilja att du och jag fick genomlida, men som sonen tar på sig.
Men så har, bland andra, feministiska teologer, liksom de många kvinnor i kyrkan som på olika sätt velat göra upp med patriarkalt våld, ifrågasatt om denna tolkning är rimlig. Och går den att förena med att Gud, som både skrift och tradition säger är kärlek och nåd? Feministiska teologer undrar om inte viljan från en väldig patriark att pålägga den värsta typen av fysisk och psykisk plåga som straff, talar mer om det mänskliga än det gudomliga. Här blir det viktigt att göra skillnad mellan olika typer av både lidande och tolkning av lidande. Det finns lidande och smärta som är ofrånkomliga som en del av livet, men också sådant lidande som andra människor och deras handlingar orsakar.
Korsbärandet kan förstås vara en tröst när inga alternativ finns i en situation där livet självt är orsaken, men det är och förblir problematiskt att någon ska lägga på en annan person ett kors och ålägga henne att tolka förtryck som en utsatts för som ett kors en måste bära. . Bara den enskilda människan kan välja att tolka sitt lidande som ett kors att bära, en delaktighet i det världens lidande som Jesus kommit för att lyfta. I oändligt många fall kommer i stället ett uppror mot det som orsakar lidandet vara den väg som bäst stämmer överens med Jesu budskap om frihet för de fångna i Lukasevangeliet, eller de frågor som ställs i Matteus 25 om de som är hungriga, törstiga och hemlösa.
Genom kvinno- och fredsrörelsen, som Sveriges Ekumeniska kvinnoråd är en stolt del av, har kvinnor genom historien samlats för att utmana de strukturer som leder till mänskligt lidande. De har kunnat spegla sig i varandras erfarenheter av förtryck, lidande och smärta och använt dessa erfarenheter, men också insikterna de gett om behov av omsorg och medmänsklighet, för att på oändligt modiga och kreativa sätt utmana den makt som gör ont. I vår tid när splittring, ibland också kallad isärdragning av samhället, kan sägas vara en av de mest utmärkande rörelserna tänker jag att vi behöver våga hitta tillbaka till gemensamma berättelser. Egna och andras, för att lära av varandra och finna vägar framåt. Tillsammans våga stå modiga som röster för fred.
Kanske är det jag söker en slags delandets kunskap, som inte är det samma som att kunna förstå eller namnge det en annan människa genomlever eller bär på, men som öppnar en möjlighet till att vara i ett gemensamt rum. Ett rum där lidandet och smärtan både ryms och får ge kraft åt övertygelsen att ”alla dessa minsta” måste skyddas, värnas. Att de måste ges både plats och röst i den värld där mörker nu råder på så många platser.
Ett alternativt sätt att tolka Jesu död på korset är ju just att se hur Gud själv utsätts för det meningslösa lidandet, den största utsattheten i döden på korset, för att dela det rummet med den som är där. Att segern inte ligger i uthärdandet av smärtan, i påtagandet av någon annans straff, utan i det nya livet, i uppståndelsen. Att nytt liv mirakulöst spirar där våld och död, sorg och smärta tycktes vara allt som fanns. Att Guds vilja till liv och kärlek har segrat och kommer att segra.
Lotta Torstensson /präst i Svenska kyrkan och medlem i SEK