Det var när jag bodde i Dublin och studerade vid Irish School of Ecumenics, som jag fattade storheten i Världsböndagen. Jag firade den i en liten församling i utkanten av Dublin, jag hade blivit ombedd att predika, och en katolsk kvinna som var en liturgisk naturbegåvning ledde gudstjänsten. Jag minns inte precis hur det gick till (det här var 30 år sedan), jag tror inte vi var i en kyrka utan kanske i ett församlingshem där vi kunde sitta i cirkel. Kvinnan som ledde det skapade en varm och inkluderande atmosfär, hon utgick från det officiella materialet men förhöll sig ganska fritt till det.
Och det var då som det slog mig: nu, eller några timmar tidigare (eller senare, jag lyckas aldrig fatta det där med åt vilket håll man ska ställa om klockan) så firades gudstjänsten hemma i Sverige! Och jag liksom såg för mig denna bönekedja som går runt jordklotet. Och sedan dess älskar jag Världsböndagen. Fast jag önskar att vi gick tillbaka till det gamla namnet ”Kvinnornas internationella böndag” – dels för att det är viktigt att framhålla att det är kvinnor som skapar den och att den lyfter fram kvinnors angelägenheter, men också för att den lätt blandas ihop med Böneveckan för kristen enhet.
Jag var med i ”Framtidsgruppen” som efter årsmötet 2022 arbetade fram förslaget till hur SEK skulle kunna undgå nedläggning. Vi identifierade två unika tillgångar som SEK hade, nämligen Världsböndagen och Elsa, och tyckte att de skulle utgöra grunden för utvecklingsarbetet. Värdsböndagen symboliserar vårt internationella engagemang, och vi skulle kunna göra mer av den. Dels i form av att inspirera varandra till att vara kreativa kring själva gudstjänsten, och kanske låta materialet ”spilla över” till andra gudstjänster och andakter i veckan. Men också som en grund för lokalt ekumeniskt kvinnoarbete.
Vi har ju inte kvar så många lokala ekumeniska kvinnoråd, vilket är skälet till att SEK inte längre får pengar från JÄMY. Framtidsgruppen gjorde bedömningen att det kanske inte är läge att försöka återuppliva dem. Att organisera sig med styrelsesammanträden, ordförande, sekreterare och kassör lockar inte så många idag. Däremot tänkte vi att vi skulle kunna inspirera varandra till mer informella lokala träffar. Och ett sätt att göra det vore att bilda lokala Världsböndagsgrupper som ses ett par gånger under året för att samtala kring böndagens tema och bibeltexter och förbereda firandet. Det här görs nog redan på några håll, men inte överallt! Vi kan inspirera varandra genom att dela med oss av hur vi arbetar! Kanske går det att lägga ett föredrag eller en fest i anslutning till gudstjänsten? Kanske kunde det rentav bli ytterligare något offentligt arrangemang under året, eller en bokcirkel?
Den andra unika tillgången vi identifierade var alltså Elsa. En publikation som lyfter kvinnors olika perspektiv på religion och kyrkoliv – visst behövs den? Många bejakar den tanken, men tyvärr har det visat sig att få är beredda att göra en konkret insats för att förverkliga den. Så just nu har vi den här bloggen, där vi kan dela tankar och erfarenheter, rapportera om konferenser och annat vi deltagit i, kanske tipsa om böcker mm. Och förstås om alla härliga firanden av Världsböndagen och hur vi samarbetar kring dem! Det vore fantastiskt om många ville medverka med texter – och varför inte bilder? Ännu mer fantastiskt vore det om vi fick till en liten redaktionsgrupp som kunde prata ihop sig om viktiga teman att ta upp, värva skribenter och fördela uppgifter. Kontakta ordförande Marie Körner, marieilund@hotmail.com om du är intresserad av att medverka!
Utifrån Världsböndagen och Elsas vänners blogg kan vi mötas för att tänka, skapa och be tillsammans – det är stort!
Helene Egnell