Så började 2025: biskop Mariann blev förnuftets och medmänsklighetens röst

I början av detta år installerades Donald Trump återigen som president i USA. Att han tar stor plats i media, i offentligheten, i hela världens liv är en underdrift. Vi kan alla ge exempel. Men också en annan person trädde fram i samband med hans installation och blev plötsligt känd över världen: Mariann Edgar Budde, biskop i Washingtonstiftet inom Episkopalkyrkan. (Episkopalkyrkan är den Anglikanska kyrkan i USA.) Jag menar att det finns goda skäl att uppmärksamma hennes predikan också här, på SEKs blogg Elsas vänner.

Biskop Mariann predikade på den gudstjänst som, enligt tradition, hölls i anslutning till presidentens installation. Hennes predikan går att läsa på nätet. Här kan bara några delar antydas. Budde talade in i det polariserade offentliga samtalet i sitt eget land, USA, där hon verkar men hennes predikan kan också ses som en värdig inledning till det år, 2025, då kyrkor och enskilda kristna kan uppmärksamma 100årsminnet av det ekumeniska Stockholmsmötet. I Sverige gör vi det genom ”Ekumeniska året 2025” med temat ”Tid för Guds fred.”

Buddes predikan är en värdig inledning till detta år eftersom hon talade om enhet. Det handlade om enhet som alternativ till den polarisering som råder i USA men det hon sade kan tillämpas också på andra samhällen och på kyrkornas enhet. Biskop Mariann Budde predikade att enhet inte innebär att vi alla blir likadana eller tycker och tänker detsamma. Enhet ska inte nås genom att några besegrar de andra. Den ska inte reduceras till trött artighet eller förväxlas med den passivitet vi sjunker ner i när vi har bränt ut oss. Enhet måste vara enhet mellan dem som är olika men respekterar varandra och varandras olika livserfarenheter. Enheten ska göra det möjligt för såväl de mäktiga som de vanliga människorna att bry sig om varandra även när de är oense.

Denna predikan är också en värdig inledning till ekumeniska året eftersom biskop Mariann Edgar Budde med den trädde fram som en värdig representant för kyrkorna, för kyrkornas arbete i världen och för världen. Detta var centralt på Stockholmsmötet 1925 och är därför i centrum för det ekumeniska året 2025. Biskop Mariann talade direkt till president Donald Trump och vädjade för dem som på grund av hans politik, är rädda: invandrare och HBTQI-personer.. Hon uppmanade Trump att visa barmhärtighet motutsatta människor. Hon talade om alla människors lika värde. Hennes röst blev medmänsklighetens, och förnuftets, röst.

När biskop Mariann talade för de rädda talade hon utifrån sina egna möten med människor, sina pastorala erfarenheter och erfarenheter av konkret socialt arbete. Mariann Edgar Budde har nämligen tidigare arbetat med och för latinamerikanska migranter. Hon verkar för HBTQI-personers rättigheter och fulla delaktighet i kyrka och samhälle. Det mest kända exemplet är att hon medverkade till att Matt Shepard, en ung homosexuell man som mördades på ett fasansfullt sätt som måste ha varit ett hatbrott, fick sin sista vila 20 år efter sin död i Washington-katedralens kolumbarium under en värdig gudstjänst. Det berättas att hans föräldrar inte vågat ge honom en grav tidigare av fruktan för att graven skulle skändas.

På denna grundval höll biskop Mariann den predikan där hon talade direkt till president Trump. Hon sade inte att alla måste tycka lika och leva likadant. Hon sade att vi i ett samhälle måste kunna leva tillsammans med våra olikheter. Hon talade om barmhärtighet och om att människor inte ska behöva leva i rädsla.

Vi vet vad som sedan hände: Trump blev rasande och ifrågasatte hennes legitimitet genom att kalla henne ”en så kallad biskop”. En republikansk politiker sade att hon borde utvisas. Jag antar att han ville skicka henne till Sverige som hennes mor kommer ifrån.

Så började 2025. Med att en kvinna och biskop blev den röst som i samband med Trumps makttillträde talade om, talade för, något annat än det han står för. Talade för något annat än makt byggd på ett alltmer polariserat samhälle med ett alltmer förgiftat offentligt samtalsklimat. Talade för att vi måste försöka hitta sätt att leva tillsammans med våra olikheter. Talade om och för sådana värden, och en människosyn, vi sett som självklara men som allt mer blir något vi måste försvara. Och i en värld där kyrkor fortfarande kan ställa sig på den råa maktens sida – som när patriarken av Moskva, Kiril, stödde Putins anfallskrig mot Ukraina – ställde hon sig på de utsattas sida i den råa maktens närvaro.

Jag är stolt och glad över att vara del av det globala sammanhang – de kristna kyrkorna – som biskop Mariann är del av. Men jag är också skrämd. Skrämd för att det hon sade i sin predikan i långa delar är sådant som inte är nytt och unikt. Vi har hört det sägas tidigare och vi kan själva ha sagt det. Men i den tid och värld där biskop Mariann och vi nu lever så måste det ändå sägas igen. Att säga det idag är en modig handling som gör en världsledare i en demokrati rasande och så många människor runtom i världen glada. Det skrämmer mig.

Hennes ord och handling är en utmaning till oss som är kristna, kristna kvinnor, i Sverige. Biskop Mariann vågade tala, och därmed göra något som Gud och medmänskligheten kräver i det land där hon lever. Vad måste vi göra, säga, våga i vårt land, i våra sammanhang, så att de vackra orden om det ekumeniska året 2025 blir verkliga där vi är?

Hanna Stenström, präst i Svenska kyrkan, medlem i SEK